Stockholm Five Point - 3 augusti 2022
Dagen började med gröt, banan, resorb och lite annat smått och gott innan jag klädde på mig de framlagda kläderna. Tåstrumpor, korta tights, en långärmad och en kortärmad supertunn merinotröja, keps och slutligen den välpackade vätskeryggsäcken. Sedan gav jag mig av för mitt hittills längsta löparäventyr. Stockholm Point Five, från Sollentuna till Saltsjöbaden, enligt beskrivningen drygt 49 km men för mig blev det lite mer än så. Lokalsinne är inte min bästa gren.
Strax före åtta började jag äventyret. Först bar det av på asfalt sedan blev det parkväg längs Edsviken. Jag höll medvetet nere tempot fast det var lättsprunget eftersom jag hade stor respekt för sträckan. Sedan var det inte alls lättsprunget ett tag, miljoner rötter och stenar slogs om utrymmet på stigen. Jag gick för att inte snubbla. Någon traillöpare blir jag aldrig.
Den första etappen på dryga milen hade många anvisningar att följa om vägar och genvägar men vid ett par tillfällen blev det lite fel. GPX-filen i min klocka var bra komplement som varnade hyggligt fort när jag var ur kurs, men den kunde inte tala om exakt hur jag skulle komma tillbaka till rätt kurs i dessa tätbebyggda områden. Så småningom nådde jag ändå etappens slutmål där jag firade med lite blåbärssoppa. Knappt 12 km avklarade.
Det blev ingen lång paus utan jag fortsatte längs stigen på dagens andra etapp som var något längre, men också mer omväxlande. Hästhagar och gröna ängar passerades och så småningom var det dags för Frihamnens röriga miljö. Jag följde vattnet så gott det gick och noterade givetvis den blå linjen som här ledde till färjorna, men fick mig att mest tänka på Göteborgsvarvet.
Rast vid cafe Kruthuset med en underbar ansjovismacka, kaffe och vattenpåfyllning. Här tog jag av mig den långärmade tröjan eftersom det nu började bli varmt. Mina fötter svullnar ju efter ett tag så jag började med dubbla sulor och när det började kännas lite trångt tog jag bort extrasulan. Första gången jag testade att göra så, men det var ett smart drag.
Efter pausen på Kruthuset följde löpning på relativt välkända stigar som jag bekantat mig med på Tjejmilen tidigare år. Nu var det bara några kilometer kvar till etappmål två vid Sjöhistoriska museet, där jag pliktskyldigast tog ett foto och noterade sträckan, men sedan fortsatte jag direkt på dagens tredje etapp som skulle ta mig genom Stockholms gator ut till Sickla.
Tredje etappen
Det var en ganska krånglig etapp även om jag egentligen hittar rätt bra här. Massor med folk ute och säga vad man vill men fort gick dom inte och det var svårt att komma fram. Jag bestämde mig för att gå vid Strandvägen och Nybroplan och delvis även längs Skeppsbron. När jag kom fram till Slussen gjorde jag dundertabben att ta fel trappa ner så jag kom till bussterminalen i stället för Stadsgårdskajen och över bussfilerna får man absolut inte gå, så det var bara att trava upp för alla trapporna igen. Trappsteg jag gärna sluppit efter nästan tre mil. Men sen fortsatte jag längs Stadsgården och hittade faktiskt också tunneln under Värmdövägen innan jag ställdes inför nästa utmaning. Jag skulle enligt anvisningarna springa så jag hade ”Anders Franzens Park” till höger om mig. Jag hade verkligen inte en enda aning om vilken park som avsågs så det blev en del letande innan jag förstod att det var tennisbanorna och lekplatsen det handlade om. Sedan blev det enklare igen, massor med trädäck att följa. Behagliga att springa på också. En liten närbutik dök upp och jag köpte en isglass som jag njöt av medan jag fortsatte mot etappmålet. Det var svårare att hitta än väntat. Bilden i anvisningarna var på en gatuskylt och det fanns ju rätt många sådana att välja på innan allt stämde med bakgrund och träd och jag insåg att jag nu var framme med drygt 33 km avklarat.
Etapp 4
Den fjärde etappen var den kortaste och målet vid Hellasgården hägrade. Där skulle jag ta en längre paus hade jag planerat, så jag gav mig av nästan direkt längs vattnet. Hammarbybacken tornade upp sig, jag funderade flyktigt på om jag skulle ta en vända till toppen eftersom jag är med i utmaningen ”mitt Everest” som motionslandslaget leder. Men just idag var jag inte så frestad så jag hoppade över det och började leta efter en mystisk trappa under Södra Länken i stället. Den visade sig gå precis längs med Sickla Sluss när jag väl hittade den och kunde fortsätta efter banan. Så småningom kom jag ut på riktigt bra vägar ut mot Älta och efter den femtioelfte kurvan så dök faktiskt Hellasgården upp också. Där vek jag av, gick bort till gården och in på fiket och köpte en kall dricka och slog mig ner vid ett bord. Skorna åkte av och lite av provianten kom fram. Blåbärssoppa. Delicatoboll. Sån där babygröt i klämmis. Det sista är inte min favorit men har visat sig fungera väldigt bra som energikick. Jag passade på att gå på toaletten, fyllde på vattenförrådet och gav mig till sist vidare på allra sista etappen. Den längsta av alla med sina nästan 13 km.
Femte etappen
Lite stelt var det allt efter pausen, men långsam jogg gick ju fortfarande rätt bra. Jag hade tänkt tanken att gå sista milen mest för att spara på de gamla tantbenen, men riktigt så blev det inte även om jag gick mycket. Upplevde nog att det mest var skallen som inte riktigt var med, benen hade jag inte så stora problem med trots att jag avverkat mer än en marathondistans. Sommarens fokus på teknikträning har helt klart gjort skillnad. Inga krampande muskler eller stumma lår.
Så jag fortsätta först längs asfaltsvägen sedan på en mindre timmerväg genom skogen. Kom ut på en större grusväg och där blev det lite förvirring, skulle jag till höger eller vänster, inte alls tydligt enligt anvisningarna som sa en sak medan klockan visade något annat. Hade tur och såg en person på avstånd som jag sprang fram till och frågade. Hen pekade och sa bestämt att Saltsjöbaden är åt DET hållet, så jag sprang på ett tag. Nu började klockan muttra om att jag var ur kurs och jag blev tveksam igen. Då kom en joggare som vänligt nog stannade och hjälpte till med sin lokalkännedom. Jag hade sprungit åt fel håll så det var bara att vända tillbaka, annars skulle det bli en lång omväg. Men nu blev det rätt och jag kom så småningom fram till Erstaviks slott, jättefin miljö och ganska lätt att följa väg och skogsstig vidare mot slutmålet.
Men slingrigt var det och backigt. Små broar, kullar, badstränder och en och annan parkeringsplats passerades. Lite osäkerhet på ett ställe avhjälptes snabbt av en vänlig kvinna som pekade ut rätt avtagsväg. Och sedan såg jag på håll det pampiga badhotellet med sina tinnar och torn. Nu var det bara lite kvar. Naturligtvis lyckades jag springa fel på sista biten också och hamnade på fel sida om Saltsjöbanan, men det finns ju övergångar så det löste sig och till sist nådde jag mitt mål vid infarten till Vår Gård efter 53,15 kilometer och 70 000 steg. Ganska precis 10 timmar efter starten inklusive pauser.
Packning
- 1,2 liter vatten i vätskeblåsa
- 2 delicatobollar (gick åt)
- 5 dl blåbärssoppa (gick åt)
- Enervittabletter (två gick åt)
- Russin/salta nötter (flera nävar gick åt)
- Nötcreme (använde aldrig)
- 2 st grötklämmisar (en gick åt)
- Snickers (gick åt)
- Längs vägen köpte jag smörgås, kaffe, isglass och en dricka
- 2 skavsårsplåster (behövdes inte)
- Fitbelt med nycklar och hushållspapper för ev toabesök
- Mobilladdare (användes men kanske inte nödvändig, jag instagrammade vid varje etappmål och sökte på kartappen ibland när jag kommit fel. Fotade mycket)
- Utskriven vägbeskrivning
- GPX-fil nerladdad i min klocka
- Mobilbatteriet gick ner 40% med GPS och GALILEO, avsiering från mobil igång, liksom vibrationsvarningar
Lärdomar av dagen
- Dubbla sulor i rymliga skor var en bra grej
- Ät regelbundet under hela loppet – salt och sött
- Smart med blåbärssoppa i två mindre flaskor. Hade kunnat minska volymen i vätskeblåsan och i stället fyllt på dessa med vatten när soppan var slut.
- Tvättlapp att doppa i sjöar för svalka var fint att ha med.
- Inte bra att hålla mobilen i hand hela tiden, behövs en hållare som är lätt att plocka i och hur (för foto och kartsökningar)
- Provkör alltid GPX-filen före start. Fick problem pga uppdatering av mobil natten före loppet.
- Jag blev inte irriterad av felspringningar eftersom tiden var oviktig. Det mentala är viktigt här och jag var lite orolig för att jag skulle dippa vid missar. Men så blev det inte, tack och lov.
